PENGAR TILL FÖRBANNELSE

- en dyster bakgrund -

Ett fritt kulturliv bejakas av de flesta, i varje fall inom vår kulturkrets, och från vänster till höger betonas vikten av jämlikhet inför lagen och en fungerande demokrati. Och vem vill inte ha en fri marknad för varor och tjänster där vi fyller varandras behov? Frihet, jämlikhet och solidaritet är gamla välkända ideal, men varför har de aldrig förverkligats? Tänk om det är pengarna det är fel på? Låt oss därför gå till roten i ekonomin genom att undersöka penningutgivningens villkor!

De pengar som nu används världen över lånas ut mot ränta, och människor som inte kan betala räntan måste betala med sitt hus eller mark eller något annat som står som säkerhet för dessa pengar - som tillverkas genom tryck på tangentbord till ca 95 procent. Resten är sedlar och mynt.

Pengarnas utgivningsvillkor formar ekonomins mekanismer. När pengar lånas ut mot ränta från början återgår de obönhörligen till utgivarna, i varv efter varv, medan den samlade, obetalbara ränteskulden växer i ökande takt. Därför är världssamhällets penningskuld till bankväsendet gigantisk och hela tiden stadd i ökande tillväxt. Av samma anledning tvingas vi till ekonomisk tillväxt för att betala den ökande världsskulden, vilket är en logisk omöjlighet. Skulden är ju alltid större än den totala summan utlånade, räntebelagda pengar, hur mycket pengar som än utges – dvs de hyrs ut mot ränta. Ju mer som hyrs ut, desto fortare växer både skulder och tillväxttvång. På grund av tillväxttvånget hyrs därför fler nya pengar ut i en mängd som formligen exploderar, trots en viss penningförstörelse.

Vad är ekonomi?

Vanliga ekonomer har sällan fått undervisning om olika penningsystem. En ekonoms uppdrag är som regel att öka köpkraften för individer, företag och nationer. Pengarna skall ge största möjliga arbetsfria inkomst, och det finansiella systemet ses som instrument för detta. Rikedom mätt i pengar anses i de flesta samhällen som ett mått på framgång, även om ”framgången” har uppnåtts genom andras arbete via den spekulativa, så kallade marknaden. Dit går samtliga sparade pengar på alla konton utan insyn och utan demokratiska hänsynstaganden. Detta kallas ekonomism, ny ekonomi, monetarism eller – märkligt nog – nyklassicism.

Ordet ekonomi kommer från gammalgrekiskans ”oikonomia”, ett nyklassiskt ord som betyder hushållning med begränsade resurser, alltså raka motsatsen till den nyklassiska skolans penningfixering.

Grunden för vår resurshushållning är naturens gåvor och mänsklig arbets-kraft och kreativitet. Avsikten är - eller borde vara - att höja livskvalitén genom smidiga byten så att vi fyller varandras och egna behov med vårt arbete. Ändå blir resultatet ofta det motsatta. Överproduktionen i västvärlden är en logisk följd av det inbyggda tillväxttvånget i vårt penningsystem, likaså världssvälten. Häri ligger en fullgod förklaring till den allt hårdare jakten på kortsiktig vinst. Den monetaristiska ”ekonomin” har fått som följd att jordens liv idag är hotat, något som inte kunde förutsägas för en generation sedan och som troligen var otänkbart för antikens människor. Aristoteles bannlyste räntetagandet, och så gjorde även Moses och en rad auktoriteter inom världens religioner. Den nya kapitalismen har djupa rötter, och så har även motståndet mot räntetagandet, som förr kallades ocker.

Trots penningmaktens explosiva expansion i datoriseringens och den ekonomiska globaliseringens tid, sker fortfarande största delen av världens resurshushållning utan pengar genom tjänster, gåvor och gratisarbete, framför allt inom familjerna. De kvarvarande paradisekonomierna utan pengar hotas idag av växande transnationella koncerners övertagande av marknader och politisk makt. Den så kallade marknadens liberalisering stöds som bekant av organisationer som WTO, IMF och Världsbanken genom att de ofta ställer politiska villkor för lån till fattiga länder.

Omkring 95 % av världens pengar är numera på jakt efter varandra i etern, utan förbindelse med verklig handel. Detta gäller pengar som till stor del har täckning i förväntad vinst. När sådana pengar investeras i produktionen, sker det i allt större projekt på bekostnad av natur, folkhälsa och sociala strukturer. En av konsekvenserna är de naturkatastrofer som förklaras av rubbade ekosystem. Katastroferna uppstår var som helst på jorden, oavsett var ingreppen har gjorts. Detta är ett resultat av vad som numera betraktas som ekonomiska framsteg - inte misslyckanden!

Den alternativa ekonomin har bevarat sitt klassiska ändamål att förvalta. Människans och naturens resurser skall förädlas, fördelas och befrämja tillväxt i livskvalitet. Härtill krävs pengar som fungerar som bytesmedel utan att i sig ha omfördelande verkan. Detta i sin tur förutsätter ett utgivningssystem som förhindrar att pengar köps för pengar. I ett sådant system kan pengarna inte användas för otillbörlig maktutövning.

Den skeptiske rynkar nog pannan. Men oavsett vad man vet eller tror sig veta, så behöver vi ha ett nytt penningsystem, som håller i längden. Samstämmiga informationer om världens tillstånd tyder på att dagens system leder till samhällets förfall och att jordens biosfär förbrukas.

Vad är pengar?

Allt som andra anser vara pengar är pengar. Pengarnas existens hänger på ett kollektivt försanthållande. Som icke missbrukbara bytesmedel är de en välsignelse, men utgivna på bedrägliga villkor är de en förbannelse.

Under tidernas lopp har människor använt allt tänkbart och otänkbart som pengar – vackra stenar, husdjur, yams, ädelmetaller, snäckor, cidaretter och vodka är några exempel. Allt som uppskattas för sin egen skull kan tjänstgöra som pengar. I gamla tider hade pengarna ett egenvärde, säkerheten låg i själva penningen. Dagens pengar däremot, har inget värde i sig. Att lägga till nollor i en dator kostar ju inget.

På 1500-talet hade mängder av rövat guld samlats i Europa. Då blev guldet bytesmedel nummer ett. När det kändes otryggt att förvara sitt guld hemma, lämnade man in det hos guldsmeden mot en avgift, en slags hyra för guldförvaringen. Kvittot användes därefter som bytesmedel och blev en sedel som kunde lösas in i guld.

Det dröjde inte länge förrän guldsmederna kom underfund med att allt guld inte löstes in samtidigt. Därför kunde de ställa ut fler kvitton än de hade täckning för i guld. Här har vi principen för den moderna tidens pengar!

Efter hand fick maktmänniskor makt över pengarna, och mäktiga män stämplade sina porträtt på dem. Auktoriteternas styrka och säkerhet gav pengarna sken av detsamma. På somliga sedlar kan man fortfarande läsa “Hinc robur et securitas”, det vill säga “härav styrka och säkerhet”.

Var står vi?

Mellan 30- och 60-talet avskaffades guldmyntfoten och pengarna behövde inte längre vara inlösbara i guld. På 70-talet datoriserades pengarna och spekulationsekonomins fysiska gränser sprängdes. Nästa fas i denna tysta revolution var att bankernas kreditrestriktioner började avvecklas. Redan dessförinnan kunde affärsbankerna själva utge pengar som lån med bara 8 % täckning i pengar.

Hur gör bankerna pengar?

Avskaffade kreditrestriktioner tillsammans med datoriseringen har låtit penning-spekulationen explodera under de senaste decennierna. I slutet av 80-talet användes ca 90 % av världens pengar som handelsvara på den så kallade finansiella marknaden, det vill säga utanför den marknad där vi byter varor och tjänster. År 1993 användes 97 % av alla pengar på penningmarknaden. Någon aktuell siffra kan för närvarande inte uppges, varken på Riksbanken eller SCB, där de hänvisar till Världsbanken eller IMF. Av spekulationsutvecklingen att döma torde dock dagens procentsats vara högre.

Sedan mitten av 80-talet tillåts affärsbankerna ge ut enorma mängder nya pengar som kredit till storföretag och regeringar. Därmed accelererar världens skuldtillväxt ytterligare och tvingar oss att öka den penningmässiga tillväxten. Hittills har man inte gjort någon offentlig analys av tillväxttvånget. I stället för man i media en ensidig propaganda för tillväxt utan att nämna vad slags tillväxt det gäller, ej heller dess orsak eller konsekvenser, trots att vår gemensamma livsbas numera hotas på grund av ohållbar överproduktion i den industrialiserade delen av världen.

Omöjlig tillväxt

Tillväxttvånget är en följd av den konstgjorda, obetalbara, ständigt mångfaldigade världsskulden. För att kunna betala skulden krävs natur-ligtvis en minst lika explosiv ekonomisk tillväxt, vilket är en fysisk omöjlighet. Om ett träd skulle växa på samma sätt, skulle det spränga både sig självt och planeten. Så växer också en cancertumör om den inte hejdas innan slutfasen. Tumören växer med regelbundet mångfaldigande tills döden inträder, även för värdorganismen. Detsamma gäller den exponentiellt växande världsskulden med motsvarande ökning i tillväxttvång och penningmängd. Även denna expansion leder till värdorganismens, i detta fall Jordens, död. En frisk, biologisk tillväxt däremot, uppvisar ett motsatt tillväxtmönster. Biologisk tillväxt är snabb i början och avtar tills den upphör vid individens fullvuxna ålder.

Positiv och negativ ränta – och ingen ränta alls

Räntan är ingen naturlag utan ett sätt att utöva ägarmakt. Utpressning kan visserligen också ske utan pengar, men det är i lag förbjudet. Riktigt farlig - till och med ett hot mot jordens livsbärande lager - är ägarmakten när en ränta-på-ränta-effekt är inbyggd i ett elektroniskt penningsystem som omfattar hela planeten. Så är fallet idag.

På Gamla Testamentets tid tog man ränta privat. Det kallades ocker och fördöms på många ställen i både Bibeln och Koranen. Den stora skillnaden mot idag är att räntan inte längre kan förbjudas, eftersom de nutida pengarna lånas ut mot ränta av ett bankväsende som lever sitt eget liv, utanför den politiskt-demokratiska makten. Därför undergrävs demokratin.

Positiv ränta är detsamma som att hyra ut pengar mot pengar. Den verksamheten skapar en ”tullmur” kring räntetagaren. Ju längre tid det tar att betala ett lån, desto dyrare blir lånet. Därför påskyndas penningströmmen in till utlånaren. Samtidigt fördröjs strömmen ut till lånarna genom en allmän ovilja att ta kostsamma lån, även om det finns goda idéer att förverkliga. Därför växer med tiden kapitalet innanför de osynliga tullmurarna. Om penningbristen utanför murarna är tillräckligt stor, kan räntan höjas och dra in ännu mer pengar. Detta är en av flera förklaringar till att konjunkturen svänger.

Negativ ränta har också förekommit. Det betyder att kontantinnehav kostar pengar. I detta fall lockas man att använda pengarna fortast möjligt för att inte lida förlust, och konsumtionen ökar. Metoden har använts för att vända lågkonjunktur till högkonjunktur. Den har visat sig mycket effektiv, dels i medeltidens Europa, dels i Centraleuropa och USA på 30-talet. Trettiotalsexperimentet började i staden Wörgl i Österrike år 1932, och det spreds kommunvis i en kedjereaktion genom flera europeiska länder och USA fram till andra världskrigets utbrott.

Både positiv och negativ ränta stimulerar girighet. Den positiva gör att penningöverskott blir lönsamt och den negativa att penninginnehav kostar pengar. Då tvingas man att köpa för sin lön fortast möjligt för att inte förlora. Den skräckblandade köphysteri som följer på negativ ränta vore katastrofal i vår ekologiskt ohållbara situation, eftersom vår överproduktion utgör det största hotet mot den jordens ekologiska balans.

Nollränta snedfördelar inte resurser. Vid nollränta kostar det inget att låna, inte heller att inneha pengar. Vid nollränta stimuleras därför inte girighet, utan det etiska omdömet ges större chanser att utvecklas.

Ett historiskt experiment med nollränta

På den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen gjordes en gång ett experiment med nollränta. Förgängliga bytesmedel gavs då ut som lön för det ena samhällsnyttiga ändamålet efter det andra. Sedlarna brändes när ett projekt var genomfört, och nya trycktes för nästa. Metoden fick ekonomin att blomstra under femton år, tills engelska affärsbanker tog över genom förförisk marknadsföring.

Ränta hos oss

År 1993 undersökte Nordiska Sparlån genom SCB den svenska räntans effekter. Man fann att 2 – 3 % av svenska folket tjänade på räntan, netto. Resten förlorade. Mest förlorade de som hade liten eller ingen ränteinkomst, och dessa var i överväldigande majoritet. Samma fenomen kan konstateras på makroplan. De fattigaste i öst och syd är i klar majoritet. I deras länder har man obetalbara statsskulder utan kompenserande ränteinkomster. De rika länderna har betydligt större skulder än de fattiga, men de har också ränteinkomster som kompenserar räntekostnaderna.

Alla betalar dolda räntekostnader i samtliga utgifter. Det är inte bara de som lånar som betalar ränta. Tvärtom. Låginkomsttagaren kan varken låna eller göra avdrag. Ändå betalar alla konsumenter samma dolda räntor i samtliga priser, skatter och hyror. I priserna ingår de samlade ränte-kostnaderna från de företag som bidragit till att en vara eller tjänst blir till och kan säljas. De högsta räntekostnaderna ligger i nybyggda fastigheter. Genom annuitetslån kan ränteandelen i hyran uppgå till närmare 90 %, vilket var fallet år 1993. Hyrorna har största andelen uppsamlade räntor. När det gäller statens och kommunernas lån läggs räntekostnaderna in i skatterna, som huvudsakligen betalas av dem som inte kan göra avdrag i deklarationen. I förhållande till sin inkomst betalar låginkomsttagarna betydligt mer uppsamlade räntor netto. Vid undersöknings-tillfället 1993 utgjorde de inbakade räntorna 30 % av konsumentpriserna. Sammanlagt gick då ca 97 % av världens pengar till spekulationsmarknaden. Sedan dess har den nominella räntan sjunkit, men inte realräntan, och spekulationsmarknaden har ökat enormt.

Ränta i tredje världen

Pengarna vandrar i ständiga strömmar mellan den verkliga marknaden för varor och tjänster och den finansiella, så kallade marknaden, där pengar köps för pengar på olika sätt. Med hjälp av spekulationsvinster bygger transnationella och multinationella företag upp en monopolliknande ställning och sätter de fria marknadskrafterna ur spel. Följderna kan vi redan konstatera. Stordrift förstör livsmiljöer och bryter upp sociala strukturer och skyddsnät, speciellt i tredje världen. Idag rubbas även jordens ekosystem med klimatförändringar och naturkatastrofer som följd, oavsett var på jorden dessa förbrytelser mot naturen har gjorts.

Innestående lönepengar ger arbetsfri inkomst för dem som placerar sitt överskott på ”marknaden” genom fonder, aktier och andra värdepapper – och det sker utan vår medverkan, till exempel genom att vi får in lön eller pension på ett konto. Det sägs att placerade pengar arbetar, men i praktiken är det ju människor som arbetar, mest i storindustrier långt borta från industriernas ägare, vilka saknar insyn i arbetarnas villkor och den naturförstörelse som ofta sker. Det mest krävande hantverket och de smutsigaste och farligaste arbetena utförs av oorganiserade människor i länder där människor arbetar för svältlöner. Genom u-ländernas skuldsättning har vi fått en ny, mer svårgenomskådlig ekonomisk kolonialism.

I icke-industrialiserade länder lockas man av den industrialiserade världens levnadsstandard och tar stora lån för att utveckla en industri som skall ge inkomster för att betala tillbaka lånen med ränta. Befolkningen överger då ett bärkraftigt ´primitivt´ levnadssätt med småjordbruk, hantverk och lokal handel, och tar i stället anställning i den nya industrin. De tvingas då in i ett beroende av importerad föda som skall betalas med pengar som förväntas komma från export av industrins produkter. De skall dessutom få pengar över för att betala amorteringar och ränta på lånen. Det hela slutar ofta med att de råkar in i en skuldfälla som måste åtgärdas med lån från Världsbanken och IMF. Här ställer man vanligtvis krav på att industrin skall utvecklas ytterligare och ländernas BNP höjas. Det brukar sluta med kollaps. Befintliga lån måste avskrivas och man börjar om från början med följden att natur och livskvalitet urholkas ytterligare genom stordrift. Metoden ska ge monetär tillväxt, men som regel förstör den livsgrunden för dem som lockas in i ett beroende av verksamheten.

Nutida kapitalism

Människoverk förstörs, möglar, förmultnar, rostar, blir smutsiga och så vidare - och uppstår igen genom arbete. Allt levande dör också, medan pengarna, som är symboler för dessa förgängliga värden, kan lagras. Denna olikhet mellan pengarna och de varor och tjänster de ska representera ger penningägarna ett starkare förhandlingsläge än ägarna av de verkliga produkterna. Penningägarens position stärks ytterligare av den så kallade multiplikatoreffekten, som beskrivs nedan i följande exempel:

Anta att du sätter in tusen kronor på en bank. Då har du ett tillgodohavande och kan i princip ta ut summan när du vill. Banken däremot räknar med att pengarna skall stå inne ett tag och lånar ut 920 kr till en annan person. 80 kronor står då kvar som säkerhet för att kunna ge dig pengar om du skulle vilja. Här räknar man med att högst 8 % av de insatta pengarna ska krävas tillbaka. Personen som fick låna de 920 kronorna kanske sätter in dessa på en annan bank. Denna bank kan då låna ut 92 % av pengarna, d v s 846 kronor. Så här kan det fortsätta tills det utlåningsbara beloppet blir så litet att den sista banken säger nej. Om den gränsen går vid 500 kr, har den åttonde banken behållit dessa 500. Nu har åtta banker blivit involverade! Åtta personer har nu fått ett samman-lagt tillgodohavande på något mer än 6000 kr, och bankerna har lånat ut drygt 5000 kr på de insatta 1000. På de fem tusen kronorna lägger bankerna ränta som ytterligare ökar intäkterna. Bankerna tar således en medveten risk och räknar med att insättarna inte tar ut pengarna alltför snart. Exemplet är hämtat från David Korten.

Olika marknader i förrädiskt samspel

Vid sparande omsätts pengar på finansmarknaden. Då sjunker köpkraften på den reala marknaden. När penningbristen där blivit tillräckligt stor, lånas pengar åter ut, men nu mot en högre ränta. När det sedan åter finns pengar för lokal produktion och verklig handel, sjunker räntan på nytt. Då blir det åter mest lönsamt att söka avkastning på finansmarknaden, eftersom förräntningen där blivit högre. På så vis växlar konjunkturerna när vi låter pengarna pendla mellan två olika marknader – detta enligt Silvio Gesells analys som presenterades omkring förra sekelskiftet.

En globalt sammanhängande penningspekulation ökar lavinartat sedan de obetalbara kreditpengarna datoriserats och kreditrestriktionerna har slopats. Att detta blivit möjligt beror på en lagändring som genomfördes utan offentlig debatt, eftersom ”alla” var eniga. Reformen blev starten för dagens spelmani, som – om ingen ändring sker – kommer att förkorta det finansiella systemets, och även jordens livslängd.

Växlande konjunkturer och förväntningar bäddar för spekulation. Genom valuta-handlares klipp brister skuldbubblor, och valutor förlorar i köpkraft. Hela folk kan plundras på en enda dag med stora personliga tragedier som följd. Detta har i senare tid hänt i Mexiko, Ryssland, Brasilien, Sydostasien och Argentina, samt hos oss hösten –92, fast i betydligt mindre omfattning.

Nutida kolonialism

Plötslig fattigdom avhjälps regelmässigt genom lån från Världsbanken och IMF. Men villkoren för lånen accelererar ofta snedfördelningen ytterligare, bland annat genom kraven att öka BNP och skära ner samhällenas skyddsnät. Lånevillkoren koncentrerar ännu mer makt till de jätteföretag som opererar utanför nationella lagar, och vars ägare sällan har en aning om följderna för dem som drabbas av driften.

Vad vi ser idag är en ny slags kapitalism. Makten utgår allt mindre från folket och i ökande grad från spekulerande storföretag i ett penningspel som ytterst handlar om världsherravälde. Ägarmakten i de multi- och transnationella företagen är så stor att ägarna ställer villkor på många regeringar och påverkar lagstiftningen i en del länder. Den ekonomiska maktkoncentrationen leder till en kapitalistisk planekonomi av globala mått, så länge ”utvecklingen” fortsätter. Någon kanske minns en notis i DN i mitten av 90-taletet. Där meddelades på några oansenliga rader att Riksbanken hade befriats, men inte från vad eller till vad. Gåtfullt, men nu vet vi att det handlade om ett steg mot anslutning till EMU.

Under ekonomisk press beslutar dagens politiker att skära ner offentliga utgifter som står i vägen för ekonomiska makthavares intressen. I takt med penningmaktens tillväxt urholkas även yttrandefriheten och demokratin. Makten berusar och förmörkar omdömet. Den förvärrar fartblindheten och suddar ut de moraliska gränserna medan spelmanin påskyndar det inre förfallet. Men samtidigt uppstår också en flora av uppbyggande krafter i lokalsamhällen på förbluffande många håll i världen.

Över hela världen arbetar ett växande antal människor i civilsamhällen med räntefria pengar och bytessystem för att fylla basala behov. Pionjärer bygger och odlar ekologiskt och skapar skolor för en generation av världsmedborgare. Allt fler går också samman i konsumentföreningar och inköpskedjor för att stödja friskt jordbruk och rättvis handel. Men ännu kan inte civilsamhället skydda offentliga sektorn.

Framtidsperspektiv

Alla behöver jord, luft, ljus och vatten, oavsett värderingar och oavsett hur många vi är på jorden. Härtill krävs pengar som utges utan krav på förräntning, och som inte skapar skuld som framtvingar rovdrift på natur och människor. Både vi och kommande generationer behöver icke-skuldskapande pengar. Dessa måste finnas i sinnevärlden när pyramiden av kreditpengar rasar och ett ”allas krig mot alla” står för dörren.

Med en grundligt reformerad penningutgivning kan vi få en skapande kultur, likhet inför lagen och fria marknader för varor, tjänster och arbete. När pengarna utges på spekulationsförebyggande villkor slipper vi också rädslan för utslagning. Som regel är det ju rädslan för att förlora som ger näring åt girigheten, och därefter tar maktberoendet över. I en mycket nära framtid måste vi frigöra oss från penningmissbruket och de laglösa storföretagens världsherravälde.

Frågan är om det kan ske på frivillig väg innan det är för sent, och hur det i så fall kan gå till. Om du undrar så kan du läsa beskrivningen av det så kallade Solidarsystemet och bilda dig en uppfattning. Solidarsystemet är ett av de många alternativa system som lanserats under det senaste decenniet.

Det kan naturligtvis vara svårt att sätta sig in i ett nytt system som leder till andra ekonomiska lagbundenheter än dem vi är vana vid. Till och med definitionen av ekonomi är en annan. Här betyder ekonomi att förvalta och fördela verkliga resurser. Detta kallas hushållning, vilket är den ursprungliga betydelsen av ordet ekonomi.

Den ”ekonomi” som går ut på att maximera vinst i pengar är i högsta grad oekonomisk enligt hushållningsekonomins syfte. De olika synsätten bottnar i olika syn på vad som är ekonomins mål. Är vinst i pengar det yttersta målet, eller är det att ha tillgång till en frisk natur och meningsfullt arbete? Går ekonomin ut på att maximera penninginnehav eller att hushålla med de ändliga resurser vi har att dela på här på jorden? Väljer du det senare, så har du lättare för att förstå solidarsystemet som ska beskrivas i det följande.

Åsa Brandberg 1999,

E-post nypeng@hotmail.com

Referenser

1. David C. Korten: The Post-Corporate World, Berrett-Koehler Publisher
   
2. Riksbankens tidskrift Penning- och valutapolitik, 1993
   
3. Thomas Greco: New Money for Healthy Communities, JAK, Fjällg. 23 A, 11628 Stockholm
   
4. Margrit Kennedy: ”Ekonomi utan ränta och inflation” pocket, Bokförlaget Korpen, Gbg
   
5. Gränsöverskridaren 7, kan beställas på nypeng@hotmail.com
   
6. SCB 1996. Ekonomiforum 5, 6.
   
7. Nordiska Sparlån, Box 94, 614 22 Söderköping
   
8. David C. Korten: När företagen styr världen, ISL, Göteborg
   
9. Erik Dammann: Pengarna eller livet, Natur och Kultur, Stockholm
   
10. Mikael Nordfors: Representativ direktdemokrati, www.vivarto.se
    
11. Richard Douthwaite: Short Circuit, s 109-113, Green Books Totnes 1996
    
12. Tidskriften Nature, december 1999
    
13. Tidskriften Pengars statistik från SCB, fås genom JAK, e-post jak@jak.se
    
14. R, Steiner: Nationalekonomisk kurs, Robygge i Järna och Sthlm
    
15. Lester Brown: Eco-Economy, W.W. Norton & company, New York och London, ISBN 0-393-32193-2
    
16. Nicanor Perlas: Globalisering på mänskliga villkor; Civilsamhället, kulturell makt och tregrening, kan beställas från Tresam, Birkagatan 10 C, 41656 Göteborg, www.cadi.ph och www.globalnet3.org
    
17. Kyrkornas U-forum: Pengarna eller livet, Global ekonomi 1994